Människor lever sitt liv efter ständigt nya drömmar och mål. Antingen når man sitt mål men är fortfarande inte nöjd och då sätter människan upp ett ännu högre mål och tänker "när jag når dit kommer jag bli lycklig och då kommer mitt liv vara helt problemfritt". Om och om lägger vi upp nya mål och ibland även mål som man aldrig når upp till utan som bara glöms bort eller ges upp.
Man säger att det sista som överger människan är hoppet, utan hopp är inte livet värt att leva. Men när man tänker på saken så är ju ofta hoppet början på ett svek eller något som på något sätt kommer leda människan till att hon blir besviken på sig själv eller en annan.
Det sägs även att det man inte dör av blir man bara starkare av. Efter att man har gett upp ett mål eller fått sitt hjärta krossat efter att verkligen ha hoppats på något, som att få leva sitt liv med en person som inte känt som en själv så är det självklart att man trycks ner och det ljus av hoppet och det där målet man ville nå börjar blekna det är då man är längst ner i dalen. Det som är lite häftigt ändå är att vi ändå tar oss upp från dalen och förhoppningsvis hela vägen upp till bergstoppen ljust för att vi har fått nytt hopp om något annat eller något som vi har börjat våga tro på igen och nu nya mål som vi vill nå. Självklart så kanske vi faller ner efter halva vägen upp men inte nödvändigtvis hela vägen, där kanske man klättrar ner igen eller samlar på sig nya krafter för att ta sig till toppen. När vi når våra mål och får det vi har hoppats på då mår vi bra:) och har dessutom en drös med nya erfarenheter och har även dragit lärdom utav hur man ska bestiga berget längst ner från dalen. Så nästa gång man ramlar ner i en dal så kanske det är lättare att ta sig upp på bergstoppen igen:).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar