Jag är konstig. Men det är dig jag vill ha tillbaka. Det vara väl bara några få månader från att det vi träffades till att vi lämnade varandra. Första gången du ville lämna mig så krama jag först om dig, men innan jag skulle gå la jag min hand mot din bröst och just när jag släppte taget om dig helt det var då jag bara kände hur fruktansvärt fel det kändes. Jag grät hela vägen till tåget, jag skulle börja på VM-media samma dag så jag skulle hem och göra mig lite fin innan första dan på jobbet eftersom att jag den dagen hade en hood tröja och hängbyxor vilket inte passade där så bra eftersom att klädkoden var elegant klätt om om någon av cheferna skulle se en i fel kläder kunde man bli hemskickad, haha, lite småpinsamt att sitta klädd så första dan bland massa nyanställda och chefer i finkläder. Hur som helst jag jag till ett tåg som skulle gå lagom för att jag skulle hinna hem och byta om innan jobbet... Kommer fortfarande ihåg hur tårarna bara rann och rann, jag hade lite mer en en ha
lvt cigg paket som jag rökte upp innan tåget kom, jag tänkte inte på vilket tåg jag klev på ich hamnade i vingåker, det skulle varken gå tåg eller buss för att jag skulle hinna in till örebro över huvetaget, så när jag stod där helt förstörd kom två negrer fram och flörta med mig, helt sjukt:S men dom tyckte att jag va söt sa dom trots att jag va kolsvart av allt smink runt ögonen och på kinden, samt att mina ögon var röda och svullna efter att ha gråtit så mycke! Min mobil var död dessutom men fick låna en telefon från en jätte snäll tjej som jobbade på stationen i vingåker så jag kunde ringa hem. Stackars mamma hade inge annat val än att åka den 1 timmas långa resan för att hämta mig, hon såg då att jag verkligen va helt förstörd. Dessutom luktade jag hemskt för att jag hade rökt upp hela ciggpaketet som jag hade samt att jag nästan hade rökt upp ett helt paket till som jag köpte i vingåker medans jag vänta på mamma.Det första jag gjorde när jag kom hem från första dagen på VM-media var att sätta mig på msn och bad till gud att du var online och att du skulle svara när jag skrev. Du var online och det första jag fråga va om det fortfarande kändes rätt att inte ha mig hos dig, att vi inte längre skulle ses(då jag hade sagt till dig att jag hade känslor för dig och inte ville vara bara vän med dig), du sa då att det kändes mer rätt att ha mig hos dig, som din tjej. Veckorna gick, och jag kan väl inte påstå att det bara var en dans på rosor, vi hade många olika åsikter om nästan allt. Dessutom var jag höst deppad och flippade ur jämt på dig. Jag jobbade konstiga tidet från 5 på eftermiddan till kl 9 på kvällen, va alltså uppe sent och sov länge på morron, blev ofta bråk när du ville ha mig mig på morgonpromenad kl 8 på morron:P *lol*.
Jag grät aldrig då, jag hade innan vart inne på akutpsyk2 gånger efter ha fått kraftiga ångest atacker, jag kunde inte gråta alls jag tillät mig inte knäckas så jag började gråta utan i stället så blev jag tvärförbannad, inte bara på dig utan alla andra med. Det var en tuff tid för mig och det kom ut över dig.
När vi hade det som svårast träffade jag Dan, en gammal bekant som jag aldrig umgåtts med själv, vi träffades på vägen till jobbet och bytte nummer, han och jag började umgås regelbundet efter det och han har alltid vart så grymt sexig och när vi började umgås bara han och jag började jag känna mig mer och mer intresserad och attraherad av honom, jag gjorde aldrig något men jag märkte att han började känna lika dant eftersom han hela tiden ville krama om mig och vara nära. Men jag hade dig, DU BETYDDE ALLT FÖR MIG!
En kväll kanske 3 veckor efter att jag hade träffat Dan så var jag hemma hos dig, vi snackade om att jag behövde byta jobb. Jag kommer inte ihåg exakt vad du sa men du var inte spec jätte impad av mina arbetstider och min dyngnsryttm. Du ville få igång mig att träna vilket jag med ville, men det passade inte så bra med de arbetstider jag hade. Det var lite det vi pratade om med. Som sagt var vet jag inte exakt vad du sa, men du sa något om att jag inte angagerade mig i något alls, varken jobb eller träningen. Där sprack bubblan och det var den första gången du såg mig gråta, jag gick raka vägen in i duschen, du tänkte följa efter med din telefon ringde precis och du ville ta det först. Efter att du hade pratat kom du in efter mig men jag knuffa ut dig igen och du gick ut på en av dina promenader. Jag passade på att smita då, jag ville bara få ett slut på det här. Jag var så stolt att jag hade ett jobb alls, att jag hade kommit nån vart och helt ärligt hade jag leka på psyk just för att jag kände mig så hopplöst värdelöst som inte ens hade jobb, inte lägenhet eller nått. Jobbet på VM-media gav tillbaka lite av mitt självförtroende, men det du sa då fick mig att känna precis som timmen innan då jag hade åkt in på psyk och jag trodde att jag åter igen var nära en ångestatack. Jag rymmde medans du var ute, men du märkte det när du hade kommit hem och hittade mig vid tågstationen. Jag hade nu lugnat mig, jag ville inge annat än att hålla om dig, vara i dina armar och hålla dig nära. Jag undvek att se dig i ögonen och drog mig undan när du ville ta mig i dina armar. Jag grät hela tågresan hem och när jag skulle ta bussen till jobbet ringde jag dig och sa att det inte funka. Efter jobbet gjorde jag ett av de största misstagen jag någonsin gjort. Jag åkte nämnligen hem till Dan på filmkväll för att få lite tröst. Vi kelade hela kvällen och hångla och det kändes verkligen bra då, han sa att han ville ha mig som sin tjej. Vi hade sex den kvällen och jag kände sån enorm ångest för det men ändå något slag av lättnad, iaf då, för nu var jag Dans tjej, Dan skulle stå i min väg för att springa rakt in i dina armar igen.
Förhållandet med Dan var tidsvis himelskt, vi bråkade aldrig och tyckte lika om allt. Vi var verkligen tvillingsjälar. Dock så började han efter 4 månader tappa intresse för mig, och vi gjorde slut, men jag ringde ändå dig från och till trots att jag hade Dan. Även om jag var väldigt väldigt kär i Dan frågade jag dig om du skulle kunna tänka dig att ta tillbaks mig om jag lämnade Dan, du sa åter och åter igen ja, även när hade dina flörtar. Det vi hade var väldigt speciellt, även om det var väldigt svårt ibland.
Nu när det inte Längre är Dan och jag så vet du inte om du vill ha tillbaks mig, då du läst min blogg för mycket, märkt av hur velig jag är. Jag är velig för att jag är rädd, inte för att jag är osäker, jag är rädd för att du aldrig någonsin skulle vela ta tillbaka mig, rädd för att bli total sårad och stå där som en idiot som verkligen trodde att det skulle gå igen. Men jag ska bli modig nu, sluta vela och våga satsa på att få dig att förstå.
Så förstår du nu att det är dig jag vill ha? Att det vi hade faktiskt var något spec. Trotts att det inte vara länge alls och att det var tidsvis svårt så har jag aldrig känt mig så hemma som jag gjorde i dina armar, det är hos dig jag hör hemma.
Johan, jag saknar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar