Jag är uppväxt i en kristen familj. Jag har tre stora systrar som är så starka. Iaf två av dom är djupt kristna och det är svårt att undgå att det är något speciellt med dom. Jag hatar stödiga kristna med ur rutten attityd typ"jag är kristen och såååå mycket bättre än alla andra" USCH!
Dessa jag är bättre än alla kristna fick mig att i högstadiet att vända ryggen till Gud, Jesus och kristendom, jag ville absolut inte bli sån(jag gick i en kristen skola där nästan alla hade den attityden förutom dom som inte var kristna).
Jag började umgås mycket tight och blev bästa vän med en tjej vid namn Catrin i mitten av sjuan tror jag att det var. Denna tjej ledde mig in på så många fel stigar, jag har gjort så många snedsteg med henne och kanske större sne steg på egen hand för att imponera på min vänskapskrets som skulle komma att bestå utav alkoholister, pundare, kåkförare och anmält puckade människor som i mina ögon var fascinerande och spännande, jag ville också vara sån och tro mig jag lyckades nästan.
När jag var 19 så blev jag ihop med en riktigt dålig kille vid namn Rickard. Han höll mig verkligen riktigt hårt i tyglarna och ständigt blev jag kränkt och plågad på så många sätt utav honom. Han var starkt kristen med ett mycket svårt förflutet som han lyckades få till att det var mitt fel. Alla mina pucko vänner försann, de var trots allt inte mina riktiga vänner, det vet jag ju nu. Även Catrin som förde mig in på dessa vägar blev jag ovän med.
Efter ett halvår med denna karl så trodde jag ännu mindre på Gud, eller jag trodde på honom men han hade inte funnits där alls för mig under denna hemska tid med Rickard. Jag ville inte ha något med Gud att göra alls, en utav hans starkast troende hade fört mig så djupt ner i avgrunden som det går, Gud hade inte hjälpt mig när jag var med Rickard så jag bestämde mig för att ta mig upp från denna avgrund på egen hand.
På grund utav socialt umgänge, dåliga kristna förebilder(mina systrar rätt mycket äldre än mig och ålders skillnaden märktes mer tydligt då än nu när jag är äldre)och en bad ass person som jag drömde om att bli av någon konstig orsak fick mig att lämna allt som hade med kristendom att göra. Min mamma och pappa har alltid varit väldigt neutrala och låtit oss göra våra egna val vilket jag tycker är fantastiskt bra. Dessa är faktorerna till varför jag valde den vägen jag valde som jag i dag många gånger tycker var helt fel. Vägen långt bort ifrån allt som har med Gud och kristendom att göra. Men om jag inte hade tagit den vägen skulle jag förmodligen inte vara den jag är i dag, och jag skulle inte vela vara någon annan!
Men okey, om Gud inte finns så är det väl ändå inte förgäves att tro på det? Tja, jag kan säga att jag är så besviken på Gud, jag kan nästan säga att jag faktiskt hatar Gud om han nu finns. Men evigt liv efter döden i paradiset låter inte helt fel. En Gud som ÄR kärleken och inget annat och älskar en precis som man är låter inte heller så tokigt. Alltså, är det en dum ide att sträva efter ett liv i paradiset efter döden där man aldrig är sjuk och alltid lycklig och allt är bara bra?
Även om detta inte finns så tror jag att dom som verkligen är kristna finner en väldigt stor tröst i sin tro, om det är sant så är det ju helt fantastiskt. Men om det inte är sant, vad gör då det? Man får ju inte reda på sanningen fören man kolavippar ändå.
Jag är trött att kämpa och hela tiden bli sparkad under bältet utav livet om och om igen utan någon som helst mening i slutet. Kom precis att tänka på den här låten utav.... vem var det nu......... Linkin Park! japp så var det, och låten in the end. Det är en fras i den låten som har fasnat i mitt sinne som går så här"I tryed so hard but and yet so far in the end it dosent really mether"(ursäkta min engelska) men det ligger faktiskt något i det. Tanken på att allt bara blir svart när man till slut dör är ju tragisk, varför kämpa så hårt hela livet när det till slut ändå bara blir svart? Tanken på att man kommer till ett paradis och leva happy ever after låter som en saga som blivit sann. Så skit samma om sanningen är att allt blir svart när man dör, jag vill tro på att det kommer något så mycket bättre sen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar