Scared for life?

Börjar se ett mönster i det hela, orsaken till varför ingen riktigt aldrig tidigare har tyckts duga, varför jag hela tiden söker och finner alla dessa småfel. Sanningen... eller ja iaf det jag har kommit fram till.
Efter att det var slut med Rickard så var jag väldigt konflikträdd... trott eller ej, nog vågade jag hugga ifrån allt och många upplevde mig nog som argsint, men det var för att jag va så känslig och kände ständigt att jag va tvungen att försvara mig då jag tog illa upp för allt, även sånt man inte bör ta illa upp utav. 7 Månader av kränkning, hot och utbrott hade minnsann satt sina spår. Kommer ihåg ett spec tillfälle då jag fick negativ kritik utav min dåvarande chef, efter det låste jag in mig i rastrummet och grät floder och personalen utanför stod och dunka på dörren som dårar... inte så konstigt kanske efter som att jag hade sagt åt dom att jag inte orkade leva på förbifarten mot rummet, så var vi på femte våningen och det fanns dessutom ett fönster där inne som så klart gick att öppna, jag hade fått kritik för min slarviga städning, kanske det ger en bild utav hur känslig jag
var.
Gång på gång så dök det upp en ny kille, de flesta ville väl inte riktigt ha ett förhållande... vilket kanske jag heller villa när jag tänker efter. Dom som verkligen tog mig på allvar och tyckte om mig för den jag var lyckades jag alltid hitta en del av Rickard i, kunde vara sättet han log på, vissa liknande drag i utseendet, men det som skrämmde mig mest var konstig nog små gräl och även många år efter Rickard, då jag ändå ganska bra kunde ta konflikter med vänner och tog kritik någelunda bra så kunde jag fortfarande ta sjukt illa upp för småsaker som min kille/ dejt gjorde eller sa.
Nu är det mer än fem år sen det tog slut med honom och jag faktiskt för det mesta riktigt bra, det enda som faktiskt stör i livet nu är väl bristen på arbete i sverige och att man ständigt måste va på jakt efter nytt eller tok mycket taggad på sitt arbete man har, trotts att man hatar jobbet. Jag har nu en kille som jag älskar sjukt mycket och han älskar mig. Självklart bråkar vi, det gör alla par men jag har märkt att jag fortfarande efter alltså fem hela år oroar mig för att smågnället ska utvecklas till utbrott, sönderslagna möbler, hot, akutpsyk, sjukhusvistelser efter självmordsförsök, trakaseringar, sjuklig svartsjuka och att han skulle få ett kontrollbehov över mig, och helt ärligt så ska jag inte sticka under stolen med att jag fortfarande tar illa upp av våra småbråk.
Men den här gången kommer jag inte fly, jag vet att jag bara inbillar mig det där om att det vi har ska bli en mardröm. För dig så ska jag bara strunta i alla dessa dumma inbillningar, jag har förstått nu, bara för att det hände mig en gång så behöver det inte hända igen vilket jag alltid har oroat mig för. Jag älskar dig Nisse och du är värd att kämpa för att hålla kvar i vått och tort, älskar dig!