Denna dag!

det första jag gjorde i morse var att ringa ÖBO:s ekonomiavdelning och förklara allt som hade hänt, hon som jag prata med var verkligen jätte snäll och visade sypati för mig verkligen och sa att hon tyckte synd om mig för att jag hade ju ändå gjort allt rätt, hon betätta lite om sin dotter med och dotterns krångel med soc samt att dom ofta kontaktas av personer som har krångel med soc, prata iaf 10 min med henne:). Näst på tur var soc, som vanligt var inte min handläggare tillgänglig så jag fick prata med en annan grinig socce kärring som tjata om att det enda jag kan göra är att söka till nästa månad och skjuta upp fakturan, jävla mongo jag behöver ju pengar nu! Blir att överklaga nu och ev kommer jag behöva ta ett lån för att klara av iaf hyran denna månad.
Samtal tre var iaf något mer positivt, pratade med min gamle säljchef Douglass Hellström minsann:D visa sig att han hade en ledig tjänst som han bad mig att söka, han skulle kolla egenom mitt cv bara så skulle han höra av sig... tel försäljning känns inte spec lockande med vad ska jag annars gö? Får duga under tiden, och med handen på hjärtat så trivdes jag rätt bra på den här arbetsplatsen(mediakonsulterna)
Jag har även varit på ett möte för ungdomsgarantin i dag, ett väldigt inspererande faktiskt! Handlade om kreativt jobsökande... vet inte vad jag ska säga mer om det ämnet faktiskt.
Ah just det, sen när mötet var över och jag skulle upp på stan för att få lite mat i magen så hamnar jag bakom en jätte fin hund och dennes ägare, såg typ ut som en huskey blandad med shäfer, så fin! ägaren sa åt hunden och sätta sig och han stanna av någon anledning, när jag var påväg förbi synade jag hunden ordentligt, jäklar vilken fin hund!Plötsligt säger ägaren hej och jag höjer blicken mot honom(kolla honom dock inte i ögonen), jag kände inte igen honom först och tänkte"är det Vincent? men va kort han är och var det inte en bäbis han precis hade fått". När jag väl själv sa ett osäkert hej lite osäkert och fick ögonkontakt med personen så föll pusselbitarna på plats direkt, den där tomma, känslokalla svarta blick misstar jag inte för något i världen, inte heller det där fejkade flinet......... det var ju Rickard mitt psyk ex! Han försökte starta en konversation med mig men jag gav korta kalla svar till honom och verkligen hinta att han skulle lämna mig i fred, han lixom följde efter mig upp mot järntoget som att han inte fatta att jag inte ville stanna till och prata. Till slut fråga han om familjens hund Lukas fanns kvar bland oss, svara åter igen kort och kallt "ja" varav följd frågan blev "hur gammal är han nu", nu gav jag inge svar utan vände mig bara åt hans håll och försökte se riktigt less/ arg ut utan att ge ens ett kort svar... jag såg säkert jätte fjantig ut men han fatta äntligen och gav sig i väg med raska steg*pust*. Men jag ryser fortfarande i hela kroppen!
Ne, men dags och skriva en överklagan om soc och söka jobb, hej hej