Babyboom

Satt och spanade lite grann på facebook..... det första kommentaren jag såg var en kommentar från Zandra Zetterlund som skriver nått i stil med"idag har vi fått sätt dig för första gången". Jag har inte sätt Zandra sen studenten mer än att jag har sprungit på henne på stan några gånger men i gymnasiet var hon den där rara söta oskuldsfulla tjejen...... som man med närmare eftertanke skulle passa väldigt bra som mamma. Jag kände henne inte särskillt bra då men det jag trodde om henne var att hon skulle vara återhållssam tills äktenskapet typ:D. Ehhh bla bla bla jag vet som sagt inte mycket om henne:D.

Hur som helst så har det länge känts som ungar dyker upp här och där(en tanke går ut till Anna som inte fick leva mer än bara en kort stund efter förlossningen och min kusin Signes Leo som bara levde dryga ett år).
Den som är mig närmast just nu som är havande är min kusin Lina, känns typ jätte spännande :D!

Dock börjar jag känna mig stressad. Jag är 25 år och det känns som att det är jätte gammalt! Det är det ju inte men det är ju så sjukt många som är i min ålder som redan har barn eller ska ha barn snart som jag känner till och då menar jag ex Zandra min gamla klasskamrat och Lina som båda till och med är yngre än mig.

Jag och Nisse har inte ens pratat om att skaffa barn seriöst. Vi flyttade ihop efter ett halvår som igentligen är jäkligt snabbt, vi förlovade oss drygt två månader efter vår ett års dag vilket med är rätt snabbt. Bröllop har det väl pratats lite grand om vilket med är ganska så tidigt att ens börja prata om då vi inte ens varit ihop två år, det enda hindret för bröllopet skulle nog vara ekonomin, fast jag vet inte, när jag tänker efter så har vi inte pratat särskilt mycket om det heller. Och sen har vi nog mer pratat om att skaffa hund en barn :D jag tror inte att barn någonsin varit ett seriöst samtalsämne i vårt förhållande men både han och jag känner ju att man ska stå på jäkligt stadig mark om man ska skaffa barn, att båda ska ha en fast inkomst och förmodligen är det därför det inte har fallit sig på naturligt att prata barn på ett seriöst sätt.

Om jag va ärlig så har jag inte vågat ta emot Nisse i mitt liv helhjärtat än, jag låter inte någon komma mig för nära inpå jag är för rädd att bli sviken vilket jag har blivit rätt många gånger. Nisse är mig väldigt nära dock och jag skulle aldrig någonsin släppa honom, men jag måste nog låta honom komma närmre.
Konstiga jag :).

Ne men nu ska jag sluta så puss på er