Jag är så klen!

Jag låter andra sätta sig i vägen för vad jag vill och mina drömmar hela tiden. Jag har nog aldrig gjort nån ting som någon annan tycker är fel eller bara miss
tycker till.
Jag satt nyss och pratade med xxxxxx(en man som är viktig för mig) i bilen om ett projekt jag håller på med som jag är jätte pepp för. Det jag fick till svar att jag ska sluta drömma och växa upp i stället. Är det omoget att ha drömmar? Jag vet att han inte menar illa alls och att han bara bryr sig om mig och mitt välmående, han vet nog inte om att han gjorde mig rätt leden
Han tog sen upp att jag kommer inte ha hus förrän jag är 50, men att bo i ett hos är inte särskilt viktigt för mig, helt ärligt gör det inte mig nått om jag får bo i lägenhet hela livet, jag tycker att det är helt okey, hus och hushållsarbete är mer hans dröm som han så klart har uppfyllt redan.
Till det gav jag till svars att jag sitter hellre i en möglig etta som 50 åring och är stolt för mig själv att jag gjorde precis det jag ville göra och följde mina drömmar än att sitta i en stor överklass villa och ångrar att jag inte gjorde allt det jag drömde om att göra, att jag inte gjorde det jag ville göra för att jag lät andra sätta käppar i hjulen på mig för att det är så det känns när dom(inte alla men en handplockad personer)försöker bry sig om mitt välmående.
Jag ska försöka prata med min handläggare på AF i morgon för att se om han kan ge mig tillbaka mod till att fortsätta med projekt med full kraft.

Trot eller ej, men jag lyssnar och tar åt mig 1000 gånger mer än vad man kan tro. Det är inte nåns fel att jag är ledsen nu, det är i så fall mig del är fel på som inte är starkare än jag är