Begravningen

Innan begravningen så lät jag bara dagarna gå, lät mig inte känna nått, lät inte men saknad och ledsamhet ta kontroll över mig. Begravningen var i samma kyrka som min älskade faster hade sin begravning och jag har inte varit dit efter förrän nu. Det slog mig först vid entrén och tankarna började då gå tillbaka till den begravningen som ägde rum då. När vi väl kom in i kyrkolokalen började sorgen tränga sig på och under första psalmen så brast allt för mig och jag börja gråta och grät under hela den tiden. Det var fruktansvärt jobbigt men det var nog bra att jag fick ur mig allt det, och det var nog många tårar med där som inte hade tagit plats under min faster Elisabeths begravning, jag grät inte då för att mitt psykiska skydd eller vad man ska kalla det för tillät mig inte. Första psalmen fick mig som sagt att börja grina som en gris. Psalmen var blott en dag, för er som inte hört den så kommer den här.



Här är även en youtube text till låten, som ger tröst och är väldigt vacker:
http://www.youtube.com/watch?v=vRd7xDIacik

Farfar, söta underbara farfar, saknaden är verkligen stor, din bortgång har tagit hårt på oss alla. Du är nu med din älskade dotter, dina föräldrar och alla dom du hållit kära som har gått bort. Älskar dig så farfar, vi ses snart igen där det inte finns nån sorg eller smärta och allt är bara lycka och kärlek.